Nedanstående är en sammanfattning gjord av RSMH MG på grundval av det faktiska publicerade materialet. Källmaterialet finns att ladda ned på annan plats på denna sida.
Regeringen beslutade den 9 juni 2022 att tillkalla en särskild utredare och tillsätta en utredning om läkarintygets betydelse i sjukpenningärenden. Utredaren skulle analysera orsakerna till att läkare och Försäkringskassans handläggare ibland gör olika bedömningar av arbetsförmågans nedsättning och analysera om läkares bedömning av arbetsförmågans nedsättning bör få ökad tyngd i sjukpenningärenden.
Utredningen skulle även analysera vilken betydelse samarbete mellan professioner i hälso- och sjukvården har för läkares arbete med sjukskrivning. Utredningen skulle föreslå hur samarbetet mellan professioner kan utvecklas och analysera om samarbetet kan underlätta för läkare i arbetet med sjukskrivning samt stärka läkares bedömning av arbets- förmågans nedsättning, behov av sjukskrivning och rehabiliterande insatser. Vidare skulle utredningen analysera hur informationen i läkarintyget kan förbättras och om arbetsgivare kan få mer ändamåls- enlig information som kan underlätta i arbetet med rehabilitering och arbetsanpassning.
Bedömning av arbetsförmågans nedsättning
I de flesta fall beviljas sjukpenning och återgång i arbete efter korta sjukskrivningar. Samarbetet mellan läkare och handläggare fungerar bra i sådana enkla fall. Sjukintyg och läkares bedömningar är avgörande, och komplexa fall leder ibland till olika bedömningar av arbetsförmåga. Orsakerna inkluderar bristande resurser för att göra noggranna bedömningar. Försäkringskassan måste förbättra metoder för att minska variationer och öka tydligheten i beslut. Läkarens roll i att bedöma arbetsförmåga är central. Särskilt vid psykisk ohälsa behövs uppmärksamhet och resurser för att göra kvalitativa bedömningar. Fokus bör skifta mot att underlätta återgång i arbete. Läkares och handläggares bedömningar bör vägleda i olika situationer.
Problem uppkommer när behandlande läkares bedömning överprövas av läkare från Försäkringskassan, som endast i extrema undantagsfall har träffat den berörda patienten/brukaren.
Samarbete mellan professioner inom hälso- och sjukvården
Samarbete mellan olika vårdprofessioner är betydelsefullt för sjukskrivning och rehabilitering, med fokus på individens behov. Läkarens roll är central i sjukskrivningsbeslut, med ansvar för bedömningen av arbetsförmåga och sjukskrivningsbehov. Samarbetet mellan professioner kan ge värdefull information, men det viktigaste är att säkerställa läkares kompetens. Vid behov kan läkaren samarbeta med andra professioner, inklusive fördjupade utredningar. Samarbetet ska vara behovsbaserat, och regelbunden användning av bedömningsteam rekommenderas inte på grund av resursbegränsningar. I komplexa fall bör möjligheten att remittera till specialiserad försäkringsmedicinsk vård övervägas och utvecklas.
Information till arbetsgivaren
Arbetsgivare behöver information om varför en medarbetare är sjukskriven, dess påverkan på arbetsförmågan och eventuella medicinska risker. Detta kräver att läkaren har försäkringsmedicinsk kompetens för att motivera sjukskrivning. Hälso- och sjukvården kan antyda arbetsplatsåtgärder baserat på hälsotillstånd, men arbetsgivaren bär ansvaret för att planera och utföra dessa. Företagshälsovårdens roll är viktig men används inte tillräckligt. Bristande samarbete och kommunikation mellan arbetsgivare och hälso- och sjukvård behöver åtgärdas genom förstärkt samordning inom vården och utveckling av digitala informationskanaler.
Utredningens förslag
Tydlighet i uppdrag och information om sjukskrivning och sjukförsäkringen
Uppdragen måste klargöras för bättre samarbete i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Tydliggöring krävs för att läkaren bedömer arbetsförmågans nedsättning vid sjukskrivning inom ramen för medicinskt ansvar. Försäkringskassan behöver relevant medicinsk information för ersättningsbeslut, även om det bara är en del av underlaget. Ökad kunskap krävs om sjukskrivningens natur, aktörernas roller och hur sjukförsäkringen fungerar. Samarbete mellan Försäkringskassan, Socialstyrelsen och andra aktörer behövs för att förbättra information och kunskapsdelning om dessa frågor.
Effektiv och ändamålsenlig intygs- och informationshantering
Läkarintyg är avgörande för Försäkringskassan och arbetsgivare att vidta lämpliga åtgärder vid sjukskrivning. Hanteringen av intyg behöver förbättras, både innehållsmässigt och tekniskt. Oklarheter i intygen måste lösas för att de ska fungera effektivt och bidra till rättssäkerhet och patientsäkerhet. Föreslaget är att Försäkringskassan, i samråd med Socialstyrelsen och andra relevanta aktörer, utvecklar mer ändamålsenliga läkarintyg. För kortvariga sjukskrivningar bör enklare intyg övervägas. Utvecklingen av digital intyghantering är viktig, och statliga åtgärder krävs för att skapa en nationell infrastruktur. E-hälsomyndigheten bör få ett långsiktigt uppdrag för detta ändamål.
Välfungerande samarbete för arbetsåtergång
Effektivt samarbete mellan hälso- och sjukvård, arbetsgivare, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är avgörande för att hjälpa individer att återgå i arbete. Utredningen föreslår att samordningsinsatserna, inklusive dialog med arbetsgivare, bör förstärkas. Digitaliseringens möjligheter för informationsutbyte mellan aktörerna och individen bör utforskas. Att bedöma arbetsförmågans nedsättning och möjligheter att återgå i arbete kan vara svårt, så det föreslås att metoder för praktisk prövning av dessa förutsättningar under sjukskrivning bör utredas. Företagshälsovårdens viktiga roll betonas, och staten bör säkra långsiktig kompetensförsörjning och tillgång till specialiserade arbetsmedicinska läkare för företagshälsovården genom att lösa ansvar och finansieringsfrågor.
Säkrad försäkringsmedicinsk kompetens och kunskap
För att förbättra sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen krävs åtgärder för att säkra kompetens och stöd för hälso- och sjukvårdens och Försäkringskassans medarbetare. Ett nationellt kompetenscentrum för försäkringsmedicin bör inrättas, stöttat av Socialstyrelsen, för att stärka kunskap och ändamålsenliga arbetssätt. Införande av försäkringsmedicin som en specialitet inom läkares specialisttjänstgöring bör övervägas, liksom utveckling av specialiserad försäkringsmedicinsk verksamhet inom hälso- och sjukvården för att stödja regionernas kompetens. Försäkringskassan behöver utveckla stöd och förutsättningar för att öka transparens och minska variationer i bedömningar. Forskningsbaserad kunskap om sjukskrivning och återgång i arbete bör stärkas och samordnas. Det krävs kontinuitet och långsiktighet i området försäkringsmedicin inom universitet och högskolor.
Rätt organisatoriska förutsättningar för hälso- och sjukvårdens professioner
Hälso- och sjukvårdens professioner behöver rätt organisatoriska förutsättningar och resurser för att utföra sina uppdrag inom sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det är viktigt att säkra kompetens, tid, och möjligheten att konsultera fördjupad kompetens när det behövs. Socialstyrelsen bör följa upp professionernas förutsättningar och insatser inom området regelbundet, och regeringen bör integrera hälso- och sjukvårdens insatser i reformarbetet för en god och nära vård. Detta är avgörande för att utveckla professionernas förutsättningar och samarbete inom sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen.
Samarbete för ett ändamålsenligt sjukskrivningssystem
Att det strukturella samarbetet mellan Försäkringskassan och hälso- och sjukvårdens aktörer inom sjukskrivningsområdet fungerar och löser ut uppkomna problem är avgörande för sjukförsäkringens funk- tionalitet. Utredningen bedömer att det behövs mer effektiva arbets- sätt i samverkan för att identifiera och hantera systemproblem som bidragit till behovet av denna utredning.
Det finns stort behov av nära samarbete i pågående och föreslagna utvecklingsarbeten för att åtgärder ska genomföras ändamålsenligt och utifrån helhetssyn. Även implementering av förändringar behöver bli en naturlig del av gemensam utveckling.
Utredningen föreslår att Försäkringskassan och Socialstyrelsen tillsammans med relevanta aktörer från hälso- och sjukvården ut- vecklar formerna för det nationella samarbetet gällande gemensam utveckling som rör sjukskrivning och försäkringsmedicin. Resulta- tet av samarbetet bör kontinuerligt följas upp av regeringen eftersom det är avgörande för sjukförsäkringens funktionalitet.
Sjukskrivningsområdet påverkas av flera och omfattande utveck- lingsprocesser som pågår eller ska startas, t.ex. utvecklingen av natio- nell infrastruktur, omställning till god och nära vård och annan ut- veckling som initierats av olika aktörer och som även föreslås i detta betänkande. Därför föreslår vi att det tillsätts en nationell samordnare under begränsad tid, som agerar utifrån ett brett systemperspektiv, driver på utveckling och bidrar till löpande dialog mellan de ansvariga aktörerna och till regeringens förutsättningar att följa upp åtgärderna inom sjukskrivningsområdet.
Konsekvenser
Utredningen föreslår omfattande åtgärder för att förbättra sjukskrivningsprocessen och stödet för återgång i arbete. Dessa förväntas leda till kvalitetssäkrare bedömningar och bättre stöd för individen. Regioner får ekonomiskt stöd för att utveckla specialiserad försäkringsmedicin. Förslagen om informations- och intygshantering effektiviserar administrationen och frigör resurser. Individers behov av sjukskrivning bedöms bli mer exakta, förbättrar stödet för återgång i arbete, gynnar jämställdhet, och ökar individens förståelse av systemet. Uppdrag till statliga myndigheter som Försäkringskassan och Socialstyrelsen föreslås. Ytterligare utredningar ska förbättra dialogen med hälso- och sjukvården samt stödja individens arbetsåtergång. Sammantaget syftar dessa åtgärder till att underlätta återgång i arbete.